Tosa (tosa inu) – fakta, utseende och personlighet

Tosa är känd som hundvärldens sumobrottare. Lär dig vad som krävs för att ta hand om dessa hundar, berömda för sin storlek, sitt tålamod och sitt mod.

Tosa har flera olika namn. Tosa inu. Tosa-hund. Tosa token. Japansk kamphund. Japansk mastiff. Oavsett vilken benämning du väljer för denna sällsynta och vördade ras, finns dock en egenskap som alltid densamma (och svår att missa): den imponerande storleken.

Tosas avlades ursprungligen fram för att utnyttja sin vikt i japansk hundkamp, men i USA stöter du troligtvis stöta på dem som heltidskompisar till familjer. Detta beror på att tosa-hundar, trots sitt respektingivande utseende, är kända för att vara otroligt lugna, tålmodiga och kärleksfulla mot sina människor.

Men med storleken följer också ett stort ansvar – för ägaren, alltså! En vänlig jätte är fortfarande en jätte, så en erfaren hundägare är bäst för den här sorten.

Utseende

Tosa inu skulle kunna hålla titeln ”mest atletisk” i en årsbok från gymnasiet. Med sin uthållighet, sina kraftiga muskler och stora kroppar skulle det dock vara mer troligt att se dem på rugbyplanen än i ett maratonlopp.

De japanskt avlade tosa-hundarna är imponerande stora (upp till 60 kg), men tosa-hundarna i USA är ännu större och kan väga upp till 91 kg. Det är ungefär lika mycket som en frontmatad tvättmaskin. För att använda en mer hundvänlig jämförelse: Det skulle det krävas 10 medelstora taxar för att motsvara vikten av en tosa. Rasens höjd lever också upp till sitt rykte. Deras minimihöjd från tass till axel är strax över en halv meter (55-60 cm).

Tosa-hundar har breda huvuden, rynkade ögonbryn, fyrkantiga nosar och mörkbruna ögon. Deras tunna öron sitter högt och hänger ner vid kinderna, medan deras muskulösa halsar har karakteristiska veck av löst skinn. Tosas har en lättskött päls som inte fäller mycket. Den är kort och slät i nyanser av svart, brindle, fawn och rött. Ibland finns även vita markeringar på deras tassar eller bröst. Den korta och täta pälsen fortsätter på deras långa, spetsiga svansar.

Personlighet

Storleken är långt ifrån det enda som är speciellt med en tosa. När man tittar på en skulle man kanske förvänta sig en stoisk hund. Men de kan vara utåtriktade, till och med lekfulla och fåniga, med sina familjer. Oftast kan du dock förvänta dig att de är reserverade när det gäller obekanta människor.

Tosas är intelligenta och ivriga att vara till lags, vilket är två egenskaper gynnar deras träning. Även om de här atletiska stjärnorna gillar att vara aktiva, kallas de också gärna tillbaka till ”bänken” för att koppla av med sina ägare.

Behov

En tosa inu är inte för den oerfarna hundägaren. Eftersom dessa hundar är enorma, har en stark jaktinstinkt och traditionellt har fötts upp för att slåss, trivs de även bäst i ett hem utan andra husdjur.

Tosa-hundar är lojala familjehundar som fungerar bra med barn, men en varning är att mycket små barn, som fortfarande lär sig hur man interagerar med hundar, kanske inte är den bästa kombinationen. Som med alla raser bör lek mellan hundar och barn övervakas.

Den idealiska miljön för en tosa-hund är en stor inhägnad gård där den kan röra sig fritt. Som med de flesta hundar av den här storleken, bör du inte förvänta dig att de följer med på långa joggingturer. De mår ändå bäst av 45 minuter till en timme motion per dag.

Lägenheter rekommenderas däremot inte – delvis för att det är svårt för en tosa att få tillräcklig motion i ett begränsat utrymme. Kanske ännu viktigare är att lägenheter innebär att tosa-hundar ständigt möter nya människor och hundar. Det här kan göra dem spända och obekväma.

På grund av sin historia är hundrasen förbjuden i flera länder, bland annat i Storbritannien, Australien, Danmark och Norge.

Rasspecifik lagstiftning är alltid problematisk, eftersom den inte tar itu med den verkliga orsaken till problemet – nämligen oansvarigt, eller helt enkelt farligt, ägande av sällskapsdjur. Det är sant att tosa är en stor hund som endast bör skötas av erfarna och ansvarsfulla ägare. Tyvärr lockar raser som tosa ofta till sig den motsatta typen av ägare. Många länder ser därför förbud som det säkraste alternativet.

Innehåll