Våra husdjur föds inte med förmågan att förstå mänskligt språk. När du använder signaler i kombination med positiv förstärkning kan du lära ditt husdjur alla möjliga underbara saker.
Oavsett om du har en 10 veckor gammal valp eller en 10-årig katt kan ditt husdjur lära sig alla möjliga viktiga signaler – signaler som kommunicerar något som du vill att det ska veta eller göra.
Signaler finns i alla former, från verbala signaler som ”sitt” eller ”kom” till visuella signaler som att peka med ett finger eller att plocka upp kopplet. Ditt husdjur kan till och med lära sig signaler som du inte har tänkt att det ska lära sig, till exempel hur dina nycklar låter eller när en dörr öppnas.
Det är viktigt att tänka på hur du använder en signal när du vill lära ditt husdjur något. Tillsammans med positiv förstärkning kan signaler hjälpa dig att kommunicera effektivt med ditt husdjur under träningspass och i vardagen.
Vad är en signal och hur använder vi den?
En signal kan vara allt möjligt – en visselpipa, ett ord, en handgest eller till och med en händelse som att ta på sig gympaskorna eller titta på klockan. Vissa signaler lär vi medvetet våra husdjur, som orden ”sitt” eller ”ligg”, och andra lär de sig på egen hand, som när du tar tag i hundens koppel och den vet att det är dags att gå ut.
Vid positiv förstärkningsträning är en signal något som vi ger vårt djur precis innan vi vill att det ska utföra ett känt beteende (något som det har lärt sig). En expert på djurträning och beteende säger att en signal är det ”gröna ljuset” som talar om för hunden att det är dags att utföra ett beteende. Om djuret svarar får det en förstärkare (något som det älskar). Vid upprepad användning förknippas signalen snabbt med beteendet.
Med hjälp av signaler kan vi dela med oss av information och berätta för våra husdjur vad som kommer att hända härnäst, vilket förhindrar att de drabbas av oönskad stress. Vi kan använda signaler för att hjälpa våra husdjur att uppleva människovärlden på ett säkert och framgångsrikt sätt.
Hur skiljer sig signaler och kommandon åt vid träning av husdjur?
Tränare som arbetar med positiv förstärkning, som jag själv, brukar undvika termen ”kommando”, eftersom den anses föråldrad och har en helt annan innebörd än ”signal”.
Kommandon innebär att det inte finns något val och kan tyda på att våld används. Tänk på hur vi använder ordet i det mänskliga språket. Hur skulle du reagera om din chef sa till dig: ”Jag beordrar dig att göra det här i dag”? Vi ger titeln befälhavare till en person som kan utöva extrem kontroll över andra. När någon beordrar dig att göra något och du inte gör det, kan det hända att du blir bestraffad.
Signaler gör det möjligt för våra husdjur att göra val och de uppmuntrar till inlärning. Vi lär ut signaler och använder dem i situationer där vi vet att vårt husdjur kan lyckas.
Våra husdjur lär sig att tycka om signaler eftersom de förstår att signaler talar om för dem att de kan få möjligheter till bra saker. När beteenden är inlärda med hjälp av positiv förstärkning börjar våra husdjur visa dessa beteenden, vilket innebär att de gör dem utan att vi ber dem, och de kan således navigera i situationer och fatta bra beslut utan hjälp (vårt mål för våra tonåringar, eller hur?).
Se till att din signal inte är förvirrande för ditt husdjur
Det är inte ovanligt att djurföräldrar skapar oavsiktliga signaler som senare leder till förvirring. Husdjursägare tror att de ger en signal, men i själva verket ger de en annan signal, eller flera, eller ingen alls.
Jag har till exempel hjälpt en ny valpägare att förstå varför valpen, varje gång de bad valpen att gå ner från den helt nya soffan, verkade ännu mer entusiastisk att ligga i soffan.
Jag observerade ägaren med sin briljanta valp ett tag, vilket inkluderade ett snabbt träningspass och sedan lite lek i vardagsrummet. Den nya ägaren hade lärt sin valp en massa saker, bland annat att sitta, ligga och stanna. Signalen för ”ligg” fångade genast min uppmärksamhet. De lärde sin valp att lägga sig ner med hjälp av en visuell signal, ett nedåtriktat finger. Men när valpen hoppade upp på den nya soffan sa ägaren ”av” och pekade med fingret mot marken. Aha! Det pekande fingret såg exakt likadant ut som signalen för ”ligg”. Valpen var så förvirrad och trodde att den gjorde exakt det som ägaren hade lärt den. Ordet ”av” hade aldrig lärts ut och hade ingen som helst betydelse för valpen, men det pekande fingret hade det och det var det som valpen reagerade på.
Beteenden, eller saker som vi lär våra husdjur, anses vara på signal när djuret visar beteendet som svar på signalen. Ägare kan göra misstaget att tro att deras husdjur känner till en signal, men djuret förstår den i själva verket inte ännu eller så är sammanhanget i vilket den gavs alldeles för förvirrande.
Har du någonsin sett någon säga åt sin hund att sitta, upprepade gånger, utan att hunden gör det? Ägaren säger att hunden kan det hemma eller att hunden är envis. Det är aldrig så att hunden är envis (jag upprepar: det är aldrig så). Det är mer troligt att djuret inte känner till signalen i det specifika sammanhanget, eller att ägaren ger signalen på ett annat sätt än vanligt, eller att miljön helt enkelt är för överväldigande.
När signaler blir fel
Ett husdjur kan även lära sig att vissa signaler inte betyder något trevligt. Detta gäller särskilt när våra husdjur lär sig saker genom rädsla eller smärta. Hundar som tycker att promenader är fulla av skrämmande saker associerar snabbt sitt halsband eller koppel med de skrämmande händelser som kan inträffa under promenader. En katt kan tycka att kattburen är läskig om den bara används när katten ska till veterinären. Om du skriker åt din hund upprepade gånger när den skäller på andra hundar kan jag garantera att det bara gör problemet värre.
Förgiftade signaler eller signaler som förstörts är en vanlig orsak till att ett husdjur inte svarar på ägarens signal (återigen, din hund är inte envis!). De vanligaste förstörda signalerna är husdjurets namn (särskilt hundars) och signalen för att komma när man ropar på det. Signalerna förknippas med något obehagligt.
Vi tänker inte på det, men när vi säger hundens namn händer ofta saker som de inte gillar: ett bad, en resa till veterinären eller en utskällning (undvik alltid det!). Så småningom kan hunden tycka att det är läskigt eller obehagligt att svara på sitt namn. När det gäller inkallning (kom) säger du ”Buster, kom!” och lämnar sedan hundparken. Eller så skriker du ”kom” och din hund tvingas lämna en rolig lek med grannhunden. Om du inte följer upp med godis eller något annat positivt, innebär det något negativt för hunden att komma på inkallning. Förgiftade signaler kan undvikas om du kontinuerligt använder positiv förstärkning.
Det är inte heller så att signaler fungerar bättre när de upprepas. Om du säger ordet ”sitt” om och om igen för att få din hund att sitta, är signalen för att sitta inte att du säger ordet en gång, utan att du i stället säger ordet tre gånger eller fem gånger eller hur många gånger du än säger det. Detta gäller även namnet på ditt husdjur. Jag har ingen aning om hur många gånger jag har arbetat med hundägare som upprepar hundens namn så många gånger under träningen att namnet bara har blivit vitt brus – det har förlorat sitt värde.
Signaler måste också tränas på i alla situationer där de kan komma att användas. Våra husdjur är inte alltid så bra på att generalisera, så du kan inte bara anta att de förstår vad du menar när du säger ”tass” eller ”rulla runt” i parken om du aldrig har övat i parken.
Hur lär man ut en signal?
När du vill lära ditt husdjur en signal måste du först välja en signal som är lätt att ge, som skiljer sig från andra signaler som de redan känner till och som är lätt att använda i många olika situationer. Verbala och visuella signaler är bra alternativ för de flesta husdjur. En verbal signal är vanligtvis ett ord som ”sitt”, ”stanna” eller ”kom”. En visuell signal är vanligtvis en handgest, som handflatan uppåt eller pekfingret som pekar mot marken.
Under träning läggs signalerna inte till förrän djuret börjar utföra beteendet. Vi skapar beteendet innan vi ger det ett namn (en signal). I positiv förstärkningsträning används en markör och riktigt bra förstärkare (som godis eller smaskiga matbitar) för att hjälpa djuret att lära sig signalerna snabbt. Se dock till att du inte förväxlar en markör med en signal! En markör talar om för ditt husdjur vilket ögonblick eller beteende som gav det en förstärkare. Det är som om du säger till dem: ”Precis!” En signal talar om för ditt djur att det kommer att förstärkas när det utför det beteende du bad om.
När vi på ett tillförlitligt sätt kan förutsäga att vårt djur kommer att utföra beteendet kan vi lägga till signalen precis innan beteendet inträffar. Våra djur är mest benägna att upprepa det sista de gjorde som gav dem en förstärkare och efter att ha gjort den saken flera gånger lär de sig snabbt att upprepa den. Överväg till exempel att lära din valp att sitta på signal. Med hjälp av ett lockbete i form av en godisbit följer valpen godiset med nosen och sätter sig och får sedan en smaskig godisbit. Du lockar dem med godiset, de sitter och de får godiset. Din valp kommer att börja förutse att godisbiten rör sig och kommer att börja sätta sig innan rörelsen tar slut. Nu kan du lägga till den verbala signalen ”sitt” precis innan du börjar flytta på godiset. Om valpen sitter, markerar du och förstärker. Efter flera lyckade upprepningar är godiset inte längre nödvändigt och du säger bara ”sitt”.
Det är lätt att kommunicera med våra husdjur när du har lärt dem ett stort antal signaler. Det är viktigt att komma ihåg att du måste ägna gott om tid åt att lära ut varje signal innan du börjar med en ny. Var extra försiktig så att du inte råkar förgifta en signal eller antar att hunden känner till den direkt. Med tålamod, konsekvens och positiv förstärkning kommer du och ditt husdjur att kunna njuta av underbara samtal.